stockholm 101

jag har tänkt och tänkt men hittar inte de rätta orden att beskriva stockholmshelgen. poesin och sanningen hittar säkert sin väg in i min bok, och i mina låttexter, men inte hit.

sara kallar det för stockholmskarusellen och visst är det så. den snurrar med olika fart i intervaller, men man är alltid yr och man vill nästan alltid spy. men besöker man stockholm tillräckligt sällan är det en berg - och dalbana och man är alltid på topp.

så var det för mig. allt jag kan säga är döda hjältar, mesiga bankjävlar och riksfjollor, ace och high fives, deppdiskussioners sundhet, pappor, vin, cigaretter. rosetter. kramper. lycka.

men är det inte fascinerande hur man kan påbörja en kväll så utan förväntningar, och ändå avsluta den så jävla besviken?

nåväl. stockholm var vackert och människorna likaså. tack. tack.